När man tittar på en lagstridig samlingsplats med uttjänta bilar från Malmö är det är inte märkligt, att en påhälsning på en gravplats för gamla fordon innebär en nostalgitripp av sällan känt slag. De rostiga skrothögarna från jänkare får en att minnas om en tid som de flesta inte fått ta del av, men antagligen drömmer om. Men tiden för liknande nyskapelser är förbi. Villkoren för miljö och fordonskonsumtion har helt förvandlats, till och med på den amerikanska handeln. Mastiga men fantastiskt smakfulla muskelknippen är ett minne skrota bilen Göteborg blott. Och det är dessa minnen eller fantasier som väcks hos en entusiastisk besökare. Att finna rostangripna kvarlevor efter en enkel typexempel förstör inte åsikten om en design som inte någon gång kommer i retur. Till följd av de flesta årliga gästerna har två bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Årjäng lyckats få varaktigt behörighet för rörelsen. Samhällets förenade inkomster från dessa får även en orubblig klimataktivist att tänka om. Men på nåt ställe har skriken varit kraftiga. Att erhålla tillåtelse för en upprättande är emellertid meningslöst. illegitima ihopsamlingsställen, som naturenligt kan liknas med kyrkogårdar för rostiga bilar med bilar, är ett stigande bekymmer, som verkar vara svårt att bestrida.

Inte en enda laglig bilkyrkogård förekommer idag i Malmö

Det existerar flertalet uppställningsplatser för avdankade bilar i landet. Men enbart två är godkända av traktens miljöavdelning som permanenta gravplatser för gamla fordon för resande från Malmö. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 individer varje år. Fastän ett departements rådslut om utrensning av alla fordon, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens betydelse för stället och skyddas följaktligen på yppersta vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma stöd till inrättande av attraktion. Här startades en skrot under 1950-talet. Säljande av brukade bilkomponenter fortgick till 1980-talet då skrotföretaget avvecklades. Skrotbilarna blev stående kvar efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika fordonsmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav vanligt folk att ströva runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Särskilt har Volkswagen-bussar varit begärliga för plundrare. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har debatterats av miljödelegationen. Nu för tiden kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljögiftigt restprodukt. Men så förlegade vrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Hot förekommer för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Malmö

Inte en själ i Malmö kommer ändå att kunna betrakta bilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 personbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta listiga vis. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.